Vilken tragedi

När jag vaknade lite yrvaken imorse och kollade telefonen var det första jag läste min familjs whatsappgrupp som innehöll ord som "Paris""hemskt" "tur att vi inte" "nej herregud". 

Jag fattade ju direkt att något hade hänt. Hade mina aningar om vad det var och fick det bekräftat av en svart balk högst uppe på svenska yles webbsidor. "120 döda i terrorattacker i Paris". Den minnesbilden kommer jag ha en tid. 

Meddelandet kom alltså från min bror som är på Europaturné med Battle Beast som är ett finskt heavyband. De har spelat förut i Bataclan och om några dagar har de en spelning i Paris... Men på en annan arena. Om den nu blir av. (Hoppas inte) 

Sen åkte jag till jobb och jag har fått prata med mänskor på stan. Det var underligt många som ställde upp när jag väl hann berätta vad ämnet handlade om. Tror man måste prata om det. #prayforparis 

14.11.2015 kl. 18:52

En besvikelse

Blää jag undrar om jag är för hård mot mig själv.

Eller jag vet inte... Men det bara slog mig i dag då jag och min vän Honken hade vår vanliga veckovisa terapisession. (Lunch alltså).

(jag):"Hey jag fick ju inte det där jobbet som jag sökte...(som jag gärna ville ha som skulle garantera min hyra)"
"Nå voi äsch, de va skit.' 
"Nåjoo men inte är det väl så farligt? Jag tänkte va lessen i dag, men inte sen mer. Eller max över veckoslutet."
"Va?? Du får nog en vecka för det där!" 

Untitled

Jag bara ööh va? Jag som ren funderat ut att nåjo det harmar men det jag inte kan påverka behöver jag i princip inte va nedstämd över. 

Men så är det ju inte alls? Jag får ju visst va lessen över såna saker. Men sen har jag nån grej att jag inte vill att andra ska tycka synd om mej, liksom ömka mig.

Det är synd om en som blivit lämnad eller vars anhöriga har dött men inte att man inte får ett jobb. Då vill jag inte se en medlidande blick för jag tolkar det som att personen tänker att det är jättesynd om mig 'för hon kommer ju aldrig få ett annat jobb...'

Kanske jag därför genast börjar söka saker som är positivt med den tråkiga saken.  Som 'okej jag fick inte jobbet den här gången men det kanske för mig till något annat superbra jobb'. Jag vill inte själv heller tycka synd om mej själv för det för mig inte framåt.

Untitled

 

Men klagosången slutar inte här. Jag var en sån fans besvikelse i dag på roller derby-träningarna. Alltså helvetet brakade lös så dålig jag var. Jag har inte spelat träningsmatch på flera månader för att jag alltid haft jobb eller annat program på fredag kväll, men i dag blev jag då utnämnd att vara jammer, alltså den som plockar poängen. Jo tjena. Vi spelade mot B-laget (finska mästare) och jag orkade kämpa mot dem två gånger innan jag kastade in handduken. Såg sen så lidande och gråtfärdig ut att andra frågade om jag var okej. Inte jättekul att svara: "Nåja jag har bara lite för dålig kondition så jag orkar inte vara på banan i mer än 2x2 minuter för då spyr jag." 

Jag var en besvikelse för mig själv och för mitt lag och också för A- och B-laget som var med. Det var bara så förnedrandeeee. 

Den här ständiga dialogen mellan att avsky sin prestation och sina obefintliga uthållighet (som alltid har varit obefintlig) och att försöka lugna sig själv. (Hur sku jag kunna bli bättre om jag aldrig har chansen att träna). 

Sen började jag fundera på en sak. Jag har en sträng regel att aldrig tänka illa om eller se ner mig själv. Men jag tänker ofta att jag är besviken på min prestation, och logiken där är att jag alltid gjort skillnad på att kritisera vad man gör och hur man är. Men är det faktiskt det eller ser jag ändå ner på mig själv?

Å andra sidan är jag också bra på att lyfta mig själv. Men det startar oftare ifrån att andra berömmer mig. 

En orsak till varför jag funderar på såna här jobbiga saker är säkert att jag har en underliggande stress. Jag är rädd för hur jag ska kunna betala min hyra i vår och att jag får för få jobbturer så går det illa. (Inte illa för kaninerna för de är prio 1 <3).

I alla fall ska jag försöka sänka mina krav på mig själv. Och ja- *lYfE iZ hArD* och ibland är det okej att va orolig eller lessen eller deppig. Också över såna saker som jag skäms över. 

Och desstuom är det ju faktiskt november. 

Untitled

Ingen mänska är en ö. Nu vill jag bara skriva glada inlägg efter det här. Slutar med en smiley :) 

13.11.2015 kl. 23:45

Maya är här!

Kolla vem som är hemma hos mej! 

Maya!! 

Untitled

Untitled

Maya är alltså familjens golden retriever som vanligtvis bor i Borgå. 

Men jag har passat på att ta henne till storstan då jag har några dagar ledigt från jobbet. Det blev dock ganska dåligt tajmat med vädret.. Det ska va regnigt den här veckan. Vi fick ren smaka på regn i går kväll på kvällspromenaden då vi båda blev genomblöta. Men som tur hade både Maya och jag varsin regnrock. :) 

Vi har också sökt godis i skogen och här inne och nu blir det snart mat. Jag har också fixat med lite saker, inför resan och sånt. Skön dag! 

10.11.2015 kl. 16:27

Maya: mitt sanna jag

murre

Till vänster: Instagrambilden. Till höger: Den riktiga sanningen. 

Den här bilden jobbade vi i flera timmar för att få som vi planerade. Ni har ingen aning om hur länge vi fick kämpa för att få färgerna och vinkeln på Tiger såhär strålande. Som såklart är en produktplacering. Det är inte lätt att få mitt utseende och jag önskar ingen det liv som jag har. Men jag står för alla produkter jag visar på bild, jag skulle aldrig göra reklam för leksaker jag inte tycker att är tuggvänliga. Sociala medier är inte riktiga livet. 

04.11.2015 kl. 14:56

Lagligt blonda Fraidei

Hej!! Den här helgen gick fort! Det var ju halloween, och det verkar bara bli större och större festligheter för varje år. Folk firar verkligen halloween nuförtiden. 

Nåväl. Helgen började med lördagsträningar: 

Untitled

Tränar i vår kära Bunkkerifemma. Här ett möhippegäng som kom för att testa rullskridskor. Sånt kan man också göra. 

Untitled

Jag har blivit ett PROFFS på att köra bil i stan!!!!! Jag är inte livrädd mer, utan jag håller mig ganska lugn. Jag har berättat det här förr men jag tycker inte man kan betona sina färdigheter tillräckligt...

Untitled

Skulle gärna fotat hela bilresan till och från bunkern, men av förklarliga orsaker gick det inte. Håll i ratten vänner. 

Untitled

Sen kom jag hem och svirade om till mitt blonda alter ego! Hur kan jag bli så SÖT!? (På tal om att betona sina bra färdigheter..) Men vem skulle jag föreställa? Jo...

Legally-Blonde-2001-Promos-legally-blonde-14023182-609-609

Elle Woods från Legally Blonde (Reese Witherspoon). En rätt osatsad utstyrsel från mitt håll, hann aldrig till nån affär efter jobbet, har slutat så sent. 

Untitled

Gruppfoto! Vanessa ordnar alltid skitbra fester. :D 

Untitled

Sen gick vi till gaybar. Första gången för min del. 

Untitled

Och håret blev trassligare och trassligare för vi dansade loss. En anmärkning från en gaybar: det känns så konstigt att hela baren är full med karar, men ingen ger tre tjejer uppmärksamhet. Annars när man dansar i baren sku man aldrig få vara ifred. Ok det fick vi inte nu heller, men i betydligt högre grad än i en vanlig bar. 

Söndag: 

Väckarklockan på halv tolv. Skönt. 

Untitled

Det här är förrådet i min kanske framtida lägenhet. Den är rätt dyr, men vilken lägenhet är nu inte det i Helsingfors. :/ Söker alltså lägenhet!! Tvåa, 820€, Helsingfors! Från 1.12 eller 1.1. Hjälp en djurbloggare i nöd! :) 

Untitled

Cooolt, sku kunna filma och fota här. 

Untitled

Sen åkte jag och köpte en läderväst av en random person som postat i Vallila kierrettää (Vallgård återvinner). En facebookgrupp där folk säljer sina gamla prylar. Jag lämnade bilen på min gamla gård på Rautalampivägen. På parkeringsplatsen som fortfarande borde vara min... Jag flyttade ut i september men har betalat för platsen fram till januari. Min gamla trapp syns i bakgrunden <3

Bonusbilder: 

killb

Frida som "hon Kill Bill", 2014.  kanin3

Frida som "rullande kaninprinsessa" också 2014. 

Västen som jag köpte var superfin och hon som sålde var så glad och vänlig att det kronade den här dagen som annars varit skit. Smått krabbismorkkis, missförstånd mellan mig och en vän, (klarar inte det, kommer aldrig mer säga nåt som kan ens uppfattas som 1% provocerande eller stötande eller upprörande. Jag vet att jag säger emot mitt konstaterande: "orkar inte vara artig") men jag vill verkligen inte såra andra genom att vara klumpig/plump). 

Nåja! Såna privata bekännelser kommer inte ofta upp på den här bloggen!! Så njut av det, hehe. (Eller kom med tips) Men det märks att det är november, den jävligaste och sorgligaste månaden på året. Allt blir bara tråkigt och melankoliskt. 

Imorgon är en ny vecka och jag kommer jobba hårt, förhoppningsvis med intressanta uppdrag. 

01.11.2015 kl. 23:28

Uppvuxen med skrik*

Det här är kanske lite otippat sak att säga, men jag saknar att höja rösten och skrika åt någon.

Jösses vad jag har använt mina röstresurser i mina dar. Jag var en skrikig bebis som aldrig nånsin slutade skrika.

Min bror har helt säkert nedsatt hörsel (han är musiker), så han pratar jättehögt. Han är hetsig och ljudnivån stiger när han kommer in i nån diskussion. Jag och min syster har alltid skrikit åt varandra och har ofta haft så roligt att vi skrikskrattar hysteriskt. För att i nästa sekund slåss o skrika. Och sen vrålskratta igen. (Saknar förresten att slåss också).

Jag har börjat prata för mig själv, lite grann. Enda gången jag skriker är dock när jag råkar slå eller bränna mig. Och då skriker jag höööögt. Grannarna-måste-ha-vaknat-högt. 

Untitled

För mig är tecken på att man tycker om nån att skrika. Att man vågar skrika "VA GÖRDU NOLLE??" när den andra beter sig dumt och personen svarar "VA GÖR DU SJÄLV DITT SKITHUVU?!" (ord i sann Borgåanda) Och efter det är det bara att släppa irritationen. 

Men. Nu är man typ vuxen och går på jobb och måste bete sig. Gillar ju artighet bland obekanta men jag är inte helt nöjd över att man ska behöva vara artig och oskrikig bland vänner och familj. Men man kan ju inte plötsligt ryta till åt någon, de kan ju ta det helt fel. Tror det är nånting som måste byggas upp. 

Skrikterapi? 

* Låter som en rubriken på ett avsnitt av HanaPees otroliga podcast för er som är bekanta med det! I stil med "trivs i lysrör" 

30.10.2015 kl. 22:03

Frida tipsar: Adele is back!

Har faktiskt bara ett tips idag, och det är Adeles nya låt Hello. Snart kommer en hel skiva! Tänk på det! 

Untitled

Så fint skrivet. Ser fram emot hela albumet. 

28.10.2015 kl. 23:18

Ratatabloggar

Ingen kan ha missat att Miilo gjort ett inlägg om sina 25 favoritbloggar på Ratata. En helt fantastisk lista. Och det säger jag inte bara för att Emilia skrev så här om min blogg:

Untitled

;) ;) ;)

....

Som sagt är listan bra, men jag har tre tillägg! Tryck på bilderna för att komma till bloggarna. 

Untitled

Sanna som driver Kvalificerat nonsens har många djur och hon tar så bra hand om dem! Jag gillar mest att läsa om hunden Ådi och kaninerna. Hon skriver också om sin depression och låter oss få en insikt i hur det är att leva med det. 

Untitled

Sofie skriver djupt och långa inlägg om känslor, tankar och funderingar. Efter att man vant sig vid längden på inläggen så tycker man ändå att de kunde har varit ännu dubbelt så långa.Untitled

Den här bloggen får man inte missa. Den är skriven av Helen som är cirka 50 år från Borgå. Hon skriver om böcker, filmer och trädgård. Och hunden Maya. Tycker speciellt det här stycket är tänkvärt: 

"För mig, liksom säkert för de flesta andra föräldrar, har de egna barnen alltid framstått som de viktigaste av alla världens underverk.

Det kan ni ta bokstavligen  ;PPP 

Tycker det är lite synd att inga Ratatabloggar fanns på Bloggalans finallista, men jag tycker Ratata är bäst ändå. 

27.10.2015 kl. 10:14

I Love Musicals

Ååååh om man bara fick uppleva I Love Musicals typ en gång i halvåret, då sku man ha lyckonivåerna i skick året om. :D Det var så bra. 

De som uppträdde var Peter Jöback och Helen Sjöholm. Med sig hade de Emmi Christensson, Hugh Panaro, Stockholm sinfonietta och Helene Stureborgs kammarkör.

Christensson spelar "Christine" om ett år i Fantomen på Operan som sätts upp som musikal på Circus. Hugh Panaro har spelat Fantomen flera gånger. 

Som jag sa åt mamma innan konserten så finns det ingenting som kan gå snett med det här konceptet. Ingen kan bli provocerad till att Sveriges främsta musikalartister åker runt och uppträder med en bred repertoar av olika stilars låtar. 

Det var alltså riktiga klassiker och mer okända låtar. Allt var så proffsigt och dekoren och klädbytena så snygga. Alla uppträdde med glädje och jag gillar de små historierna som kommer mellan låtarna. Sjöholm berättade till exempel om hur hon upptäckte sången i hennes pappas plåtverkstad.

En grej som jag märkte var att ingen fotade eller filmade under konserten! Jag kan räkna på en hand de gånger jag såg någon lyfta telefonen eller en random blixt avfyras från en läktare. Jag försökte därför själv fota diskret, för några bilder och filmsnuttar vill man ju alltid ha. 

Untitled

Här är Hugh Panard. Jag kan tänka mig att han är perfekt som Fantomen. Jag har sett filmversionen av Phantom of the Opera men kommer definitivt åka till Stockholm för att se svenska musikaluppsättningen. 

Så här såg mina snaps ut under kvällen: (Några av dem) 

Untitled

Untitled

Untitled

Här körde Helen Sjöholm i gång Du måste finnas. 

Untitled

Här tror jag att Peter Jöback sjunger Guldet blev till sand. När jag såg Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern så var det just den låten som berörde mig mest. Men nu var jag helt blown away av Du måste finnas. 

 

Jag undrar om alla har en period i livet då de lyssnar på den här låten 100 gånger om dagen och tänker att det är det mäktigaste de nånsin hört. Min dröm har varit att höra den live, och nu har jag gjort det. Otroligt. 

Jag länkade till samma recension i förra inlägget men här kommer det igen, HBL:s artikel om konserten: Det bästa av de främsta. 

Konserten i Helsingfors var den sista i raden men om I Love Musicals nånsin åker ut igen på turné så är jag den första att skaffa biljett. Och nu ska jag inte lyssna på annat än musikaler fram till dess ^^

26.10.2015 kl. 09:52

 

Maj 6

Hej, jag är Frida! Jag är en av dem som nästan vrider nacken ur led när jag får syn på en hundvalp gå på gatan. Fridas Djurblogg handlar främst om djuren som finns i mitt liv. Jag har två kaniner- drottningen Sally och energiknippen Sigge. De bor med mig i Helsingfors. Hos mina föräldrar i Borgå finns Golden Retrievern Maya som hatar agility. I bloggen skriver jag om det som händer i mitt liv. Jag är 23 år, utbildad medianom och jag älskar Roller Derby.

Alla bilder tillhör och är tagna av mig om inte annat står skrivet. Om ni vill låna en bild, hänvisa till bloggen.

Kommentarer är ytterst välkomna, jag svarar på alla!

Untitled

Arkiv:
Historien om Sally: 1, 2, 3
Den bästa av hundar: Maya

Untitled

Maya, 6 år

Kontakt:
fridasdjurblogg at gmail.com

Twitter
Flickr

Sally i sängen 2

Sally, 4 år

IMG_1493

Sigge, 1 år

 

Bloggtips: 

Amanda i Underlandet
Anna/ Projekt Ines
Anne
Biffen
Carita
Charlotte
Duellen

Emma
Emma Sophia
Fredrika
Koltrast
Julie
Karin
Kashmi
Kvalificerat nonsens
Mamma/ Helen
Olivia
Púpú von BunBuns
Satu
Vanessa
Vilhelmina
Wonderland

Bloggkommentatorerna
Emelie&Tobbe
HanaPee
Jonna Jinton
Spiderchick